Fascinerad av träd

Bilder från Galleriet Skog och Äng, ljusblick Thomas Kihlberg,

Varför träd i alla dess former berör och fascinerar är en fråga vars svar är svårt att formulera. Förmodligen därför att känslan av samhörighet är så mycket starkare än vad tankar förmår sätta ord på.

Ändå känns det viktigt att försöka förstå min dragningskraft till olika träd, hur de kan få mig att stanna upp, känna att något händer, något vill bli mer. Om jag försöker låta bli att recensera mig själv, låter mig få vara ”galen” en stund, känna och uppleva sådant som inte antas vara verkligt, så kanske jag kan förstå.

När jag ser ett träd känner jag att det kliver in i min kropp, stärker upp mitt skelett, får mig att känna fast mark under fötterna, trädets sav blandas med mitt blod och skjuter kraft genom alla kärl och nervbanor. Ett med trädet, sveper en varm hud om oss som en kärleksfull filt av ull.

Just då känner jag mig inte ensam, liten och rädd. Jag känner mig stark och omfamnad, kan stå mitt i vinden, kylan och regnet utan att frysa, utan att känna mig ensam.

Ibland gifter jag mig med ett ensamt träd mitt ute på ett fält, en annan gång med ett träd som bland alla andra träd sticker ut.

Ett vildäppelträd, med häng av grå lava, är som att kliva in i ett hav av bus, lek och äventyr. Med trädet inom mig kryper och klättrar jag, slänger mig ut från en hög klippa ner i havet. Inget kan skada mig, hur mycket jag än utmanar mina gränser.

Tillsammans med det ensamma trädet kan jag kura ihop mig, stänga allt annat ute, bara vara inom mig själv, vara vän med mig själv och lyssna till mig själv. Tillsammans kan jag vara ensam utan att vara rädd, utan att vara utanför, utan att vara utstött.

Att förenas med stora ståtliga träd med väl formade och symmetriska stammar, grenar och kronor ger mig överblick, stabilitet och samhörighet. Hur hårt vinden än drar, vajar vi långsamt och seglivat. Jag vågar synas, känna mig vacker och värdig.

Det känns som att träden symboliserar en möjlig inre fysisk styrka. Tillsammans – eller i förening – förmår min andlighet blomma ut. Inandningen känns som om den nu flödar genom hela kroppen och ända ner i jorden längs med trädens rötter. Om och om igen fylls hela jag med energi och kraft.

Det är bl a trädets blad som förser mig med energi i form av syre. Jag kan faktiskt inte leva utan att det finns växtlighet både på land och till havs, vilka producerar syre. I min kropp omvandlas syre till koldioxid. Utandningen puffar ut små moln, som fångas upp av trädens blad och cirkeln sluts.

Att inte förstå hur beroende jag är av trädet, är som att såga av den gren jag sitter på. Trädet är en del av själva livet, mitt liv och min livskraft. I min värld är trädet, naturen, långt mer helig än någon ”gud”. Jag ber gärna för trädets välmående, jag tackar mer än gärna i bön för trädets betydelse för mitt eget liv, mina nära och käras liv.

Förundran och ödmjukhet inför naturens skönhet och mångfald, är mitt sätt att tacka, att be en bön!

Anneli