Att livet skulle hänga på en skör tråd är kanske lättare att förstå rent bildligt än bokstavligt. Tvära kast, oplanerade förändringar, oförutsedda händelser kan påminna om hur livet kan ta en annan vändning. Men på ett eller annat sätt går livet vidare. Det sköra ligger i att det invanda helt plötslig är som bortblåst.
Känslan av lycka är som en vindpust som plötsligt smeker kinden, värmer kroppen för att lika snabbt dra vidare. Hur gärna jag än vill, så är det omöjligt att fånga lyckan, att hålla den kvar, att själv kunna bestämma när jag vill känna mig lycklig och hur länge.
Min erfarenhet av att livet hänger på en skör tråd är stunden när en människa tar sitt sista andetag, först en inandning och därefter en lång utandning som aldrig tar slut. Ingen kan säga vilket andetag som är det sista, varför blev det just det här andetaget?
Så skört livet känns just bara för att det hänger på ett enda andetag, ändå är det inget jag tänker på. Något så livsviktigt är så självklart och obetydligt. Att leva i samklang med naturen handlar inte bara om romantiska idéer. Jag är i sin allra djupaste mening beroende av välmående, friska växter och hav.
Just nu tar tekniken oss till än högre höjder och oanade framsteg. Det pågår utveckling av metoder för att kunna omvandla måndamm till syre. Strävan efter att människan ska kunna stanna och kanske t om leva på månen är en stark drivkraft. Många fascineras och kanske t om ser en lösning på vår egen planets tillkortakommande.
Vi lämnar jorden, när vi har tagit vad vi kan, för att utforska andra marker och resurser. En aldrig sinande aptit på utveckling och framsteg manar på slit och släng.
Var finns den kraft och inspiration som skulle kunna förmå tillräckligt många att stanna upp, fundera över livets skörhet, andetagets livskraft och syrets förutsättningar för liv? Var finns den kraft och inspiration som skulle kunna fånga upp en utsliten jord, nedskräpad och kantstött, exploaterad i människans tjänst?
I mina händer håller jag en utsliten leksak, kanske inte ens möjlig att lämna till någon secondhandbutik, kanske inte ens användbar för så kallad energiåtervinning. Det finns ingen återvinningstation, där jag kan lämna in jorden så att den sedan kan transporteras till något fjärrvärmeverk.
Om jag kastar bort planeten jorden, så kastar jag också bort förutsättningarna för mitt eget liv, mina nära och käras liv, allt liv som på olika sätt andas. Själv andas jag in syre och ut koldioxid, växtligheten och haven andas in koldioxid och andas ut syre.
Vad skulle tanken om att ta planeten jorden i min famn, försöka förstå hur jag skadar den, kunna bidra med? Om jag tar en jordglob och håller den i mitt knä, så blir plötsligt planeten greppbar. Den har sina gränser och är inte som ett bankkonto med oändliga uttag! Jag håller globen i min famn som en växt, en gång frodig och vacker. Om den ska få tillbaka sin livslust och energi, hur behöver jag då ta hand om den?
Jag inser att utan den här växten, så hänger mitt eget liv, mina nära och käras inte bara på en skör tråd utan två!
Anneli
ljusblick 