Kategorier
Naturreservat

Sudda ut gränser

Går det verkligen att känna sig som ett med naturen? Går det att leva i samklang med naturen?

Foto: Thomas Kihlberg

En än viktigare fråga är nog om naturen vill känna sig som ett med människan? Vill naturen leva i samklang med människan?

Det är uppenbart självklart att ta mig själv som utgångspunkt, anta att det är jag som kan välja, utan att fundera över naturens vilja och önskningar.

Visst låter det idiotiskt att tala om vad naturen vill och önskar, den vill väl ingenting? Den bara finns ju där år ut och år in oberoende av vad vi människor gör med den?

Jordens uppkomst beräknas till för 4 500 000 000 miljarder år sedan. Efter 1 000 000 000 miljard år sedan, dvs 3 500 000 000 miljarder år sedan så har spår från liv på jorden hittats.

Den sk moderna människan har lämnat spår efter sig i Sverige för ca 12 000 år. Det är när den senaste istiden drar sig tillbaka, som landet börjar få sin allra första invandring, söder ifrån, via Skåne, Halland, Bohuslän.

Foto: Thomas Kihlberg

Mycket talar för att det finns naturvärden andra än ekonomiska värden. När det gäller ekonomiska värden, så tar människan – rakt av – det hon vill ha av jordens naturresurser för sin egen vinning skull.

När och hur uppstod denna rätt i människors föreställningar och medvetanden? När gjorde människan sig till ägare av planeten jorden, förlorade respekten för naturen och dess krafter, utsåg sig till härskare med makt att sätta sig över, mästra och bemästra, utan att reflektera över sina handlingar.

Några verkar för att ge naturen en röst, likt barns möjligheter att få föra sin talan i frågor som rör dem. Föräldrar kan bortse från vad barn själva vill och behöver, men inte nu längre då barnperspektivet blivit lag.

I mötet med naturen är alla mina sinnen öppna, så beskriver Thomas sin relation till naturen. I detta med öppna sinnen ligger också att inte se naturen som objekt för fotografen.

Foto: Thomas Kihlberg

I personligheten finns förmågan att vara försiktig och lyhörd, vill den jag möter också möta mig. Vill den jag gärna vill komma nära, bjuda in mig. Vill den jag älskar och känner samhörighet med, ta emot mig.

Det är först när det finns en känsla för någon annans vilja och önskan, som gränser kan lösas upp, detta gäller även i mötet med naturen!

Foto: Thomas Kihlberg

En söndag i februari kändes det som om gränser suddades ut, förmågan att känna in något så mycket mer som bara inte går att sätta fingret på, förmedlas till mig som inte ens varit med i Hålta naturreservat.

Jag kände ett otroligt starkt möte med naturen, fyllt med ömsesidig respekt och lyhördhet!

Ljusblick / Anneli

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s