Bevara naturskog

Furan eller tallen på bilden berör mig djupt inombords. Den existerar i ljuset av sin omgivningen och växtmiljö. Min själ svarar upp, känner igen någon eller något. Många är de timmar som jag vandrat ut och in i skogen, sökt tröst, läkning och livslust. Jag skulle kunna säga att skogen är viktig för människans hälsa och välmående.

Men jag har inte rätt att säga att skogen är viktig för min hälsa och välmående. Det finns något i mitt sätt att tänka som gör att jag tar för givet, att när jag upptäcker skogen, så kan jag bara ta den i anspråk.

Naturen är inte på något sätt till för människans villkorslösa ägande och brukande. Det är här jag själv tänker fel. Jag funderar inte ens över min möjlighet att bara ta i anspråk. Jag frågar inte naturen, jag lyssnar inte till naturen eller samarbetar med naturen! Får jag gå här, stör jag, skadar jag något, är jag välkommen? Jag betraktar naturen som något villkorslöst, viljelöst, livlöst!

Thomas, som med sin kamera, vandrar runt i naturen, gör inte detta utan att fråga, lyssna eller samarbeta med naturen. Det handlar inte bara om att se motivet, tänka på det i tekniska termer, hur bra bilden kan bli i förhållande till andra fotografer eller om bilden går att sälja.

Intuitionen och magkänslan gör honom lyhörd och öppen, för levande väsen och livet i naturen. Här är allt unikt, omöjligt att se för blotta ögat. Här finns rörelse, liv, utbyten, samarbeten och anpassning. Därför är hans bilder så berörande, rörande och närvarande. Det är därför jag ryser och känner mig berörd.

Samtidigt har tallen och den miljö den växer i, starkt begränsat ekonomiskt värde. För den som odlar framförallt gran och tall för att få fram råvaror till skogsindustrin, så behövs raka, kvistfria och höga tallar. De behöver växa tätt, tillgängliga för skördare, transporter och vägar.

Det är människan som art och släkte, i synnerhet i stora delar av västvärlden, som ser på naturen som något som går att äga (enskilt, kollektivt eller statligt). När naturen hotas, ekosystem och biologisk mångfald raseras genom människans handlingar, så handlar det om att kunna ställa om inte backa tillbaka.

Människan är känd för sin kreativitet, uppfinningsrikedom och förmåga att lösa problem. Därför skulle det vara oerhört intressant att få göra ett experiment. Tänk om medarbetare och medlemmar i skogsägarföreningar, skogsbolag m fl skulle kunna tänka sig att testa ett annat sätt att tänka på naturen och skogen :-).

• Ingen kan äga skogen, det är ett samexistenssuppdrag, människan har inga rättigheter som är mer angelägna eller givna än naturens. Människan har ingen legitim rättighet att överleva framför naturens egen förmåga att leva och överleva.

Även om jag idag inte äger någon skogsmark, så känns det spännande att fundera på hur mitt sätt att tänka på ägande och odling av skog skulle kunna sättas i ett annat ljus.

Jag återvänder till en skogsbacke, små betesmarker som planterats,. Just den här skogsbacken ligger mot söder, vårsolen har värmt upp slänten. Här känner jag dofter av barr, kottar, pinnar, mossor, lava, små små växter och grus.

Ändå är det backsipporna som jag förundras över, vackra färger i blombladen och ludna. Det är här jag känner att livet är värt att leva, att här känns livet verkligt och befriande.

Runt omkring mig har planterats gran och tall. Gran på de gamla beteshagarna och tall där det ligger mer grus. Visst påverkas jag av tanken att jag äger den här marken, äger träden, stenarna, vägarna. Här är det jag som använder mig av min kunskap om naturen, växtligheten och inte minst skogen.

Just den här skogen och marken, ska visa att jag är en bra skogsägare, hur väl plantorna växer och träden frodas. Jag jämför mig med andra, tittar på deras planteringar, funderar över var de växer bättre eller sämre än mina.

Eftersom jag i minnet och känslan har flyttat mig tillbaka till en tid, då jag hade anammat familjens syn på naturen, marken och skogen, så prövar jag att ändra mina grundläggande föreställningar.

Här sitter jag på slänten, naturen runtomkring mig är inte livegen, den hör inte till mig utan sig själv, jag är en del av naturen. Jag har inte rätt att skapa mig själv mer värden i livet på bekostnad av naturen. Jag behöver förstå hur naturen lever, växer och frodas på sina egna villkor.

Jag behöver känna in och förstå mer av marken som jag ”äger”. Lika viktigt som att förstå prissättning på skogens trä och virke, plantors kostnader, kostnader för gallring mm, så behöver jag förstå att naturen lever genom ekosystem och biologisk mångfald. Det går inte att bara se marken som en bankbok, på vilken jag sätter in plantor, underhåller beståndet, tills det en dag är dags att ta ut insatt kapital, ränta på ränta, dvs vinsten.

En sådan här utmaning att ställa om tankar och föreställningar på ett mer grundläggande plan, rör till det i hjärnan. Om allt som jag känner till, helt plötsligt inte är en sanning. Hur ska jag då orientera mig i livet, hur ska jag hitta nya vägar, jag kommer inte att kunna överleva. Jag varken tänker eller kan se klart.

Ja det är detta som blir min utmaning att släppa något välkänt, etablerat och tryggt, för att ge mig ut i öknen utan karta och kompass, känna ångesten pumpa. Det tar en tid att befinna sig i detta vakum, men rätt som det är kommer det dyka upp små frön, aha-upplevelser och nyfikenheten blir som en ficklampa i mörkret.

Ljusblick / Anneli