Vårt enda liv

Om jag verkligen öppnar mig för tankar som når mitt inre, att mitt liv är ändligt. Jag utesluter alla möjligheter om ett liv efter detta. Kommer jag då att hamna i ett mörker och känna det som om det inte finns någon mening med livet? Kommer jag att värdera mitt eget, andras liv och en välmående miljö, mycket mer?

En sak är säker, jag ryser över hela kroppen, bara av att medvetet tänka tanken att mitt liv är ändligt. Jag behöver inte fortsätta och fundera över vad som händer eller varför det skulle vara ändligt, bara höra mig själv säga att mitt liv är ändligt.

Ja jag har kanske andra erfarenheter som gör sig påminda, nära och kära som har gått bort. Jag har suttit vid deras sida, sett dem dra in sitt sista andetag, släppa ut luften för att aldrig mer dra ett enda andetag till.

Men jag har också – bara då – blivit medveten om hur skört livet är. Det jag hade ena minuten, så levande, finns i nästa sekund inget av. Allt som tidigare fyllts av liv blir bara tomt och innehållslöst. Vardagens väv av trådar faller ihop.

I mitt fall blev det alldeles uppenbart, att meningen med livet försvann. I vart fall allt det som jag föreställt mig vara meningen med livet. Det blev nattsvart och sådant som tidigare fått mig att känna glädje, inspiration och väcka mitt engagemang var bara bortblåst. Min drivkraft var borta. Alla mina mål, sådant jag ville uppnå, mina förebilder falnade.

Något alldeles nytt kom till mig istället, att lyssna till min egen kropp och röst. När kände jag mig lite glad, upprymd eller lycklig? Hur kunde jag göra mer av det som gav mig energi, kändes bra inombords? Det var och är i stunden som plötsligt en varm känsla kan fara genom kroppen. Ibland går det inte ens att säga varför och helt klart inte hålla kvar den. Däremot har jag blivit bättre på att ta dessa små mikrosekunder av glädje, lycka och kärlek tillvara, upplever dem nu som meningen med livet, att de bara kommer här och nu.

Martin Hägglund har skrivit boken Vårt Enda liv i vilken han, som filosof, vill visa att en sekulär tro är grunden för ansvarstagande både gentemot sig själv, medmänniskor och moder jord. I hans resonemang är därför skillnaden mellan religiös tro och sekulär tro viktig för att påvisa under vilka förutsättningar som människan på djupet kan beröras och verkligen förstå innebörden av klimatkris och jordens förstörelse som ett existentiellt hot.

Det som Hägglund inte vill göra, är att dela upp jordens befolkning i sekulära eller religiösa människor. Hans poäng är:

” Självklart kan alltså även de som utger sig för att vara religiösa hysa en djup omsorg om vårt öde här på jorden. Min poäng är emellertid att omsorgen om vår livsform som ett ändamål i sig utgår från en sekulär tro, även hos dem som anser sig vara religiösa. En religiös tro kan göra att man lyder moraliska normer, men den kan inte erkänna att det slutgiltiga ändamålet för våra handlingar – den slutgiltiga anledningen till at det är avgörande hur vi behandlar varandra och jorden – är vårt sköra liv tillsammans. Ur vad jag kallar ett religiöst perspektiv är det yttersta syftet med det vi gör att tjäna Gud eller uppnå frigörelse från det ändliga, snarare än att vårda våra sköra liv och de framtida generationer för vilka vi har ansvar. Så fort vi erkänner att våra ändliga liv – och de generationer som kan föra vårt ändliga arv vidare – utgör ändamål i sig, klargör vi att vår tro är sekulär och inte religiös.” s 16–17….

Jag förstod tidigt i livet att materiella ting inte hade så mycket att göra med grundläggande trygghet, känsla av samhörighet, stunder av glädje och lycka. Att sitta i en eka, med min farbror, meta, en sen eftermiddag, när vinden hade stillnat och kvällens lugn närmade sig, kunde ge en rysning i hela kroppen. Det här är livet, just nu känns allt så gott och rofyllt.

Men någonstans på vägen in i vuxenlivet, så tappade jag förmodligen bort mig själv, tilltron till mina egna känslor och upplevelser som barn. Jag var förmodligen inte tillräckligt trygg i mig själv för att inte påverkas av sociala förväntningar och normer.

Vårt enda liv – Mitt enda liv – har kanske på ett något brutalt sätt men sannolikt nödvändigt – flyttat mig tillbaka till en tid då jag kunde känna meningen med livet.

Jag tror någonstans att det finns ett samband mellan frågan till mig själv om meningen med livet, hur det känns att lyftas av meningen med livet, vad jag tror är meningen med livet och hur jag som människa ser på naturen och jordens resurser!

Ljusblick / Anneli