Vaknar innan solen har gått upp, det är dimma ute. Blir rena rama brandkårsutryckningen, på med långkalsongerna, vantar ska med. Allt annat är redan packat!
Jag behöver dessa stunder, när det är stilla. Då menar jag inte bara vinden, utan när även själen kan få lugn. Samhället rullar ju på som vanligt, i en hiskelig fart, allt ska trimmas för att hinna göra mer.
Men den stora frågan är: Hinner kroppen och hjärnan med?
Ser på det stilla vattnet, ljuset som börjar att sprida sin värme, sin livgivande kraft❤.
När jag går ut försvinner alla tankar om samhälle, uppehälle, arbete.
Jag öppnar upp mig för naturen, tar djupa andetag och bara är. Naturen ger mig ett lugn som ingen annan medicin kan. Det behöver inte vara underbara morgnar som dessa, men det hjälper ju till när atmosfären är den rätta.
Insuper allt, mossa som är täckt med frost, trädrötter som bildar mönster och lyser upp marken. Solen som börjar att ge sitt ljus åt allt levande, både natur och människa.
Man kan börja att inbilla sig massor av saker. Små vättar som gör sina morgonsysslor, städa kvistar och diska i vattenbrynet. Något troll som bara stirrar ut över sin sjö, gnuggar sig i ögonen och försöker att vakna till en ny dag. Vad ska jag äta till middag, jag kanske ska gå och fiska…
Jag har en bok som heter Tao enligt Puh, skriven av Benjamin Hoff.
Den beskriver mitt tankesätt väldigt väl.
”Taoismen? Vad är det? Egentligen något enkelt. Att leva utan förutfattade meningar om hur livet ska levas.
Nasse är vänlig.
Ior surar.
Kanin räknar ut saker och ting.
Uggla spelar värdig.
Puh bara är (och däri ligger hans nyckel till taoismens hemlighet).”
Ljusblick / Thomas
ljusblick 