Visst är det fantastiskt med ett framväxande naturintresse? På senare tid, inte minst under pandemi och hemester, har efterfrågan på naturaktiviteter och naturupplevelse ökat. Detta har naturligtvis inte minst gagnat turistnäringen och upplevelseindustrin.
För några betyder närheten till naturen en förmåga till inlevelse. Här är jag inte ensam, utan tillsammans med allt levande i naturen och på planeten. För några innebär det ett tillfälligt nedslag i naturen, en känsla av beröring, som kanske är svår att identifiera.
Det är tillsammans med andra, som grupp, några av oss ger oss ut i naturen. Ännu en sida av oss läggs till våra CVn. Ett nytt intresse har väcks till liv, nya utmaningar tar oss som sociala varelser ut i naturen för att känna på vårt ursprung. Här vill vi känns det vilda, det starka, det tuffa inom oss; vandra, klättra, paddla, cykla, springa, sova i tält, äta och dricka enkelt osv. En avskalad föreställning, som ger ett nytt ljus åt oss själva, Vi är överlevare!
Några andra vandrar långsamt, känner inombords att här har dygnet inte 24 timmar. Här är jag ingen annan än mig själv. Allt är natur och planet, t om städerna är inget annat än en bo- och byggplats i naturen. Här saktar hjärtslagen ner, söker rytmen hos vinden, jorden, marken, stenarna, träden, gräset, blommorna, floder, bäckar, sjöar och hav. Mina rättigheter att ta, att bara tänka på mig själv och vad jag vill ha, rinner av mig som ett sakta vårregn.
Vårt samlade miljö- och naturintresse har flera ingångar, men skiljer sig åt på olika sätt. Det som kan bli ett misstag, är att se all vilja och önskan att vistas i naturen som något tecken på uppvaknande. Insikten att människan som art, särskilt vi i västvärlden, har förbrukat mer av jordens resurser än vad som är hållbart, har fortfarande inte fått fäste i vårt omedvetna medvetande.
När allt fler har gett sig ut för att utföra olika aktiviteter har t ex fjällstationer gynnats, men marken och växtligheten har fått stryk. Att konsumera natur, så som representant från länsstyrelsen uttryckte det i ett inslag i TV, beskriver hur naturen bara är något vi föreställer oss. Det är i tanken som vi besöker naturen, det är i tanken som våra förväntningar på aktiviteten eller naturupplevelsen formuleras och det är utifrån tanken som naturen konsumeras.
Att konsumera natur kan betyda att vi faktiskt inte är där med kropp och själ. Vi förbrukar naturen för att få den där upplevelsen som står på vår Bucket-list. Vad vill jag ha provat på/gjort innan jag dör? Tidigare karriärmått i sociala sammanhang har bytts ut.
Frågor om hur jag vill leva som människa och meningen med mitt liv på jorden känns alldeles för svåra och tunga. Att söka en inre kompass, känna sig nöjd inombords, är svårfångad eller inte ens tillgänglig.
Längtar jag efter ett evigt liv, där livet efter detta låter mig hamna i ett fridens och stillhetens paradis. Så betyder det kanske inte så mycket hur jag lever här och nu? Har min längtan efter just detta paradis, kränkts eller förminskats, då kvittar det kanske också hur jag lever här och nu? Om här och nu spelar någon roll, det finns inget liv efter detta, det är nu som jag behöver känna efter och göra mina val, då kanske även jag blir betydelsefull här och nu både för mig själv, andra, naturen och planeten?
Ljusblick / Anneli
#ändligtliv, #hållbartliv, #sekulärtro, #naturensröst, #naturensvälmående, #naturenminnavelsträng
ljusblick 