Maskrosbarn

Förr var det enklare att dela in barn i olika kategorier. Vid en första anblick verkade barnet tillhöra den ena eller den andra. I dag är det gammaldags att ägna sig åt sådan indelning. Mer uppdaterad så används en glidande skala. Ingen är varken det ena eller andra utan både och, men med mer eller mindre.

Maskrosbarn eller maskrosungar beskriver att barnen växer upp i tuffa hemförhållanden. Föräldrarna mår dåligt, har svårt att klara av sin livssituation, har mest kraft att ta hand om sig själva för att överleva och hantera inre kaos.

Trots brist på god jordmån, trots att jordmånen är hård och ogenomtränglig, så lyckas barnen tränga sig igenom, bli sanna överlevare likt maskrosen.

Orkidébarnen saknar helt eller begränsad anknytning till någon närstående. Ett ”orkidébarn” och ett ”maskrosbarn” växer upp i likartade hemförhållanden, men reagerar olika. Orkidéer har stresskänslighet som liknar överkänslighet. Barnet betecknas som neurotiskt, nervöst lagd med svaga nerver.

Med en lugn, harmonisk och trygg miljö, kan också orkidén växa och blomma ut. Här handlar det om att skapa en växthusmiljö som är väl anpassad till orkidéns behov.

Det finns inget eller inga barn som är osårbara och opåverkade av den omgivande miljön. Varje barn är unikt och bär med sig sin uppsättning av gener, personlighet och variation, baserat på arv från tidigare generationer i släktledet.

Det finns inga A-människor som passar in i en framväxt samhällsstruktur, särskilt när samhället ses som en maskin. Här kommer samhällets utformning först, därefter sociala relationer och sist sociala identiteter.

”Social ingenjörskonst är ett begrepp inom sociologin, där ett arbete med att genom lagstiftningsarbete, beskattning, samhällspolitiska beslut, planering, utbildning och andra samhälleliga insatser försöka åstadkomma en omdaning av samhället.”

Social ingenjörskonst har naturligtvis sina för- och nackdelar. Möjligheten eller förhoppningen om att kunna rusta jordmånen genom social ingenjörskonst tillhör kanske dess fördelar.

På svenska kopplas termen (social ingenjörskonst) historiskt ihop med skapandet av den svenska välfärdsstaten eller ”folkhemmet” samt den dithörande modernismen. Dåliga bostäder, tuberkulos, arbetslöshet och fattigdom skulle undanröjas via omfattande bostadsprojekt, hygien, hembesök av distriktssköterskor, upplysning via radioprogram till allmänheten eller folkbildning.

Ändå finns det säkert barn, ungdomar och vuxna som än idag kan känna igen sig någonstans i skalan eller spektrat maskrosbarn – orkidébarn. Det är inte fel på barnen.

Vem har inte varit med om att värderas efter en norm. En norm som oftast har att göra med den perfekta arbetskraften, produktionsideal, produktionsledning osv.

Dagens ”platsannonser” sväller vad gäller önskvärda egenskaper, beteenden och agerande i sociala sammanhang. Är det en människa som beskrivs eller en social robot.

Varför är det då så lätt att känna sig fel, att jämföra sig med något som gör att hela ens eget väsen känns fel? Finns det något sätt att bejaka sig själv, att få stöd att utvecklas och känna sig till freds med sig själv? Finns det sociala miljöer och sammanhang som fångar upp, klarar av att ta emot ny medlemmar, känner intresse att förstå varandra, ge varandra stöd att våga växa om än spretigt och tokigt.

I den här miljön finns förmodligen få sekatörer, specialisering, genmodifiering, konstgjorda jordar och finmaskiga nät för att gallra ut.

I en artikel läste jag om Sanna Lundell. Jag fångar upp att när hon var tonåring, så mådde hennes föräldrar dåligt. Någon jobbade väldigt mycket, de hade själva fullt upp med sina egna liv. Hennes räddning blev kompisarna som alltid fanns där. De kunde prata, sätta ord på sina upplevelse och känslor. Vännerna fångade upp henne när hon störtdök och peppade henne när hon var på väg upp.

Kanske utgjorde vännerna en bukett av maskrosor, orkidéer och alla blommor där emellan? Vännerna var varsamma om den jordmån som de behövde för att få näring och ge näring tillbaka. I sin egna lilla bubbla, lyckades de omge sig med ett klimat som var gynnsamt för dem alla.

Ljusblick/ Anneli