Sju blommor under huvudkudden

Plocka sju vilda blommor och lägg dem under huvudkudden natten mellan midsommarafton och midsommardagen och du ska drömma om din tillkommande!

Ja den tillkommande eller prinsen på den vita hästen som till slut skulle komma, lyfta upp dig på sin häst, ge dig halva kungariket och leva lyckliga alla sina dar, gav svar på längtan att som liten känna sig älskad.

Bilden av lycka berättades om och om igen, på olika sätt och sammanhang. Det lilla barnet höll längtan uppe, såg tiden an i väntan på den stora dagen, när kärleken skulle komma in i livet.

Männen kom och männen gick, förälskelsen öppnade dörren på glänt, här kommer min tillkommande eller här kommer min prins. Ändå blev det vardag och den där översvallade kärleken lade sig stilla till ro.

Sakta vaknar medvetenheten att jag ger mer kärlek och omtanke än jag får. Jag förtjänar förmodligen inte någon kärlek. Dessutom hade jag lärt mig att tänka på sig själv var en egoistisk tanke, väldigt ful och oaccepterad egenskap.

Så kommer ändå dagen, då jag behöver ompröva möjligheten att ta hand om mig själv lite bättre, trots alla varningssignaler om att vara egoistisk. Att roffa åt sig själv och inte tänka på andra.

Men det handlar inte om att få godare mat före alla andra, att få bättre förmåner på jobbet än alla andra, att slinka in i kön före alla andra. Att bara tänka på mina egna behov och inte alla andras.

Att försöka vara vänlig och kärleksfull mot sig själv har inget med egoism eller egot att göra. Men det kan ha en koppling till den kultur vi lever i, vilket sagorna om den eviga kärleken och lyckan förmedlar. Att också vara snäll om omtänksam mot sig själv, att kunna duga även om inte alla normer och ideal uppfylls är sannolikt inte något som kulturen och samhällsstrukturen understödjer.

Det ligger som en osynlig social norm att utbilda sig för ett jobb, träffa den som jag vill leva med resten av mitt liv, bilda familj, förfina den yttre fasaden över tid. Frågorna driver mig mot ett liv som separerar mig från mig själv; Hur lever människor som jag ser som förebilder? Vad gör familjer som jag tror lever lyckliga i alla sina dar?

• 

• 

I år ska jag lägga sju blommor under min huvudkudde natten mellan midsommarafton och midsommardag som tack för all underbar vacker natur som jag älskar. Jag vill också bekänna min omtanke om mig själv och att jag vill mig väl.

Självkänsla handlar också om villkorslös kärlek, att ställa upp för sig själv, uppmuntra, stödja, hålla om och trösta när allt blir fel. När upplevelsen av att andras förväntningar på mig själv, inte går att uppfylla. Jag känner mig bara misslyckad och fel, det är då som jag behöver min kärlek till mig själv som allra mest.

För några finns en förälders famn, en nära släktings famn eller en god väns famn att sjunka in i och känna att jag duger ändå. Jag är älskad för precis den jag är.

• 

• 

Men om denna famn inte finns just här och nu eller jag har saknat en sådan famn att krypa in i, ja då har jag faktiskt tillgång till en av de bästa, min egen famn. Den kan ta en stund att finna, men ack så skön den är.

I min egen famn, kan jag berätta för mig själv att ge ”dig” ro att vila, att släppa tankar på att jag inte skulle duga, att jag skulle ha gjort någon arg eller besviken. I min egen famn kan jag söka upp minnen som gör mig gott. En varm dag i en skuggig berså, ett glas med kall jordgubbssaft som ännu doftar och smakar underbart, där alla omkring mig för en stund kändes fridfulla och lugna.

Den här midsommaren kommer jag lägga mina blommor under min kudde, le mot mig själv, känna att jag har blivit snällare mot mig själv, att mitt hjärta växer. Samtidigt kan jag känna att kärleken inte ställer några krav på min vän bredvid mig, snusandes lugnt och tryggt i sin vila. Min tillkommande, min prins på sin vita häst är en helt vanlig underbar människa!

Ljusblick / Anneli