En riktig energiboost

Hur jag än försöker så kan jag inte förstå hur en bild med blommor kan fånga mig så djupt inom mig att det känns som om den kommer i kontakt med min själ.

Många lärda tvistar fortfarande om vad som menas med själv eller om den finns. Ännu har få kommit överens om hur den rent fysiskt ska kunna förklaras och synliggöras för ögat. Inga mikroskop som somar inåt eller utåt har satt linsen på ”själen” som ett objekt.

I min värld finns den inombords som en energi:

Jag har upplevt känslan av att känna mig helt tom inombords. Hur tomheten kan växa så att kroppen till slut bara känns som ett skal, skelett och organen tillhörande en maskin.

Jag har upplevt att det ändå har funnits ett litet frö inombords, som inte helt dött ut och som med rätt näring kan förmås gro och förhoppningsvis växa.

Jag har förstått att krav och förväntningar på mig själv, kan ta död på mitt inre liv, min inre energi och lust att leva.

Jag har förstått att upplevelsen av att ständigt känna mig otillräcklig, att lägga skulden på mig själv för denna otillräcklighet, kan få vilken inre kraft och energi som helst att vika sig, ta slut och börja tära på kroppen inifrån och ut.

Men med varsamhet och medkänsla, att förmå vända mig inåt till mitt eget lilla frö och att vara lyhörd för vad mitt frö behöver, kan det komma igång och frodas på nytt efter att ha varit tuktat en längre tid.

Bilden blir som en spegel, där en del av min själ känner sig sedd. I blomman speglas en del av min själs känslighet och skörhet, behov att bli varsamt behandlad. Naturen och färgernas skönhet känns som om en navelsträng kopplas mellan bilden och min själ. Värme och kärlek flödar fritt.

Jag får en härlig energiboost.

Ljusblick / Anneli