Hur upplever man nya platser ur sin egen synvinkel, vad är det man tar med sig hem igen inombords?
Allt från fantastiska dimmiga morgnar, till många timmar i landskapet på cykelsadeln efter Göta kanal, till underbart härliga solnedgångar vid inloppet av sjön Roxen vid den lilla orten Norsholm i Östergötland.
Man vaknar tidigt, solen börjar att gå upp, man ser att det är dimma ut över sjön. Man slänger på sig kläderna, 13 grader ute, lite kyligt. Går sakta fram genom skogen, slåss med myggen, man får koncentrera sig för att ta in allt det vackra.
Daggen ligger som en blöt matta över växtligheten, man drömmer sig tillbaka tills man var liten, och gick med sitt metspö. All förväntan att detta var något stort som ska påverka mig för resten av mitt liv.
Jag dagdrömmer ofta och kanske förskönar min omgivning, men det blir en vackrare värld. Och enligt mig så finns så mycket vackert omkring oss, det gäller bara att att öppna sina sinnen och verkligen ge det plats.
Långt borta är de semesterbilder när man poserar framför Eiffeltornet. Mer ett dokument att man varit på platsen än min egen synvinkel, hur jag kände just då!
Att få använda min kreativitet och fantasi, och försöka visa upp min upplevelse, är en stark drivkraft. En bild är en subjektiv upplevelse, som bara betraktaren kan besluta om den är godkänd eller inte.
Mina dagar längs med Göta kanal var fantastiska, allt jag fick se och allt jag fick känna (som min ömma bak) efter allt cyklande, till alla möten med naturen och människor jag träffade.
Ljusblick / Thomas
ljusblick 