Exotisk Natur

Det fanns en tid då några vuxna var förskräckta över att barn i allmänhet trodde att mjölken och köttet kom från butiken.

Som vanligt var det barnen som behövde lära sig att mjölken kom från kon och köttet från grisen. Barnen hade förlorat kontakten med naturen och växte upp ohälsosamt långt ifrån den, ansåg de snusförnuftiga föräldrarna.

Utflykter till lantgårdar skulle råda bot på den bristande insikten och föra barnen tillbaka till naturen. I turismens anda växte aktiviteten att-bo-på-lantgård. Under en vecka skulle livet på landet visas upp och nationalromantiken blommade.

Alla upplevelser och intryck skulle förmå varje människa att komma närmare sitt ursprung och förmedla en djupare insikt om varifrån vår mat kommer, böndernas slit och vedermödor komma fram i ljuset.

Men uppdelningen människa och natur startade nog långt mycket tidigare än industrialiseringens behov av arbetskraft och flyttlass från landsbygd till städer stora som små.

I flera omgångara har det växt fram filter mellan människan och naturen. Beroendet att varandra, att följas åt och att försöka tänka så som alla andra har på olika sätt bidragit till att vi inte bara försakat förmågan att känna närhet till naturen utan också närhet till oss själva.

Hur många skulle idag kunna säga att de lever ett liv som känns meningsfullt, som känns bra, som inte jämförs med någon annans?

Hur många känner sig fria att leva det liv som de skulle vilja leva?

Hur många drivs inte av måsten och krav som kommer utifrån istället för inifrån?

Hur många upplever att de kan påverka sina egna liv?

Visst låter det som en total utopi att både ställa dessa frågor till sig själv och dessutom tror att det skulle kunna gå att leva på ett helt annat sätt än idag!

Det känns nog lättare att skriva en önskelista till tomten än att smärtsamt utmana sig själv, alla andra som vi lever tillsammans med och inte minst det samhälle vi lever i.

Jag och mina önskningar är mindre än en droppe i havet. En droppe kan dessutom inte ändra vågornas riktning och havens strömmar. Det gäller att bara följa med.

Att sträva efter att uppnå lycka kan kanske vara lättare än att känna några sekunders lycka. Hjärtat som tar ett extra skutt, värmen som plötsligt drar genom kroppen eller vinden som bara drar förbi.

Någon gång har känslan av lycka, glädje och värme varit tydligare om än flyktiga. Ja alla känslor har varit tydligare som t ex besvikelse, rädsla, ilska osv.

Att sitta på en nedfallen trädstam, känna att tankarna tonar bort och kroppen börjar reagerar på sätt som, känns väldigt främmande och till en början väldigt skrämmande.

Vad är det som händer, jag kan varken förstå eller förklara. När rädslan tar överhand, så stängs kroppen av och tankarna får åter inta den plats som tar mig bort från mig själv.

När nyfikenheten tar över, känns det som om kroppen reagerar på något helt annat än mina tankar. Vad händer i stunden, då jag tagit mig bort från ett ständigt omgivande brus och rörelser som ständigt påkallar uppmärksamhet?

Är det naturen som får mig att känna mig mer levande eller är det stunden då jag förmå släppa mitt krampaktiga tag om mina tankar, som avståndet mellan mig och naturen känns som bortblåst?

Björn Natthiko Lindeblad levde som skogsmunk i 17 år och det viktigaste han kom fram till är att inte tro på sina tankar!

Ljusblick/Anneli