Kategorier
Naturreservat

Skogsmagi

Kan detta vara sant! Är det verkligen sant att jag har kopplingar till den andra sidan. Varför känner jag som jag gör, varför tar jag de beslut som jag gör?

Plötsligt händer det…sitter och äter middag och stirrar på en av mina tavlor, ett självporträtt gjort för många år sedan. Känner igen kragen, är inte den lik den som samerna har. Sedan börjar tankarna snurra.

Frågorna är många…har det med att farfar, och givetvis min pappa kom från Gällivare och faktiskt var same. Har jag samiskt blod i mina ådror? Är det därför jag har så stark kontakt med naturen?

Fantasi har jag begåvats med i massor, och att jag har ett inkännade av omgivningen, det vet jag. Nu kanske gåtan har ett av svaren som gör att jag kommer närmare sanningen.

Det började redan i måndags morgon, då det var 5 minusgrader med dimma och fint väder med lite vind. Det höll i sig även på tisdagen, med en fantastisk utsikt över ängarna under frukosten på arbetsplatsen.

Slutade klockan 13 den dagen, och åkte hem för att äta lunch, för att sedan åka ut för att ta bilder. För molnen var väldigt vackra, och vädret skulle bli sämre.

Tänkte åka ut mot kusten, för då skulle vinkeln mot molnen bli bättre, helt enkelt bättre ljus. Men jag kom inte längre än till rondellen i Ytterby, då skymtade jag dimma ut över älven. Kunde detta vara sant, klockan var ju bara 14, mitt på dagen.

Det har hänt förut och det kommer att hända igen, besluten att ta en annan väg än den tilltänkta. Hjärtats beslut vinner över tankens beslut, det har länge varit min regel. Jag hade som vanligt inte något speciellt i åtanke, mer än att hitta scener i naturen som tilltalar mig.

Åker ned till klosterruinen för att stanna upp och ta in vädret och känslan. Får en idé om att försöka hitta vägen till skärmarna, de som avskiljer sötvattnet från havets saltvatten. Detta leder mig i på Ulvesundsvägen, har inte varit här på många år (läs 40 år), då jag hälsade på hos en klasskompis, Mats Leandersson. Hittade faktiskt hans hus, och nästan mittemot hittade jag min första fotoobjekt. En liten damm, med några döda trädstammar och några små blivande granar.

Glad och nöjd gick färden vidare efter vägen, och dimman var lätt som en solfjäder, kom och gick på minuter. Kom upp på ett krön, och mötte solen som höll på att gå ned. Den sken igenom dimman, snabbt svängde jag av vägen.

För att bli av med bilen, hittade jag ett husbygge med en rymlig öppen plats. Hann inte ens fråga om det var OK att ställa bilen, jag har inte tid tänkte jag. På med stövlarna för det var blött och lätt frostigt i gräset, hittade som vanligt en kohage med en underbar liten kulle beklädd med tallar och enbuskar.

Vilket ljus! Jag är salig att få bevittna detta, och med livet som insats där jag står i väggrenen med mitt stativ och kamera. Med snabba steg småspringer jag utefter den hala vägen, med kameran under armen.

Vad är det som gör att jag stannar upp och fullständigt tar in allt som händer. Lyssnar djupt inom mig och detta påverkar mig så mycket att jag är helt utpumpad på energi när det är över.

Har det med högre makter att göra eller är det för att jag är same?

Ljusblick / Thomas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s