Det var en gång en liten pojke, som hade en dröm. Att all mark i riket var täckt med snö, så att det blev alldeles alldeles underbart vackert.
Han packade sin väska och begav sig ut i den stora vida världen, för att försöka fånga dagen. Den där känslan då allting bara stannar upp inombords och känner av upptäckarlustan.
Alla vet att mirakel kommer när man minst anar det. Detta är min berättelse av min bästa dag under denna vinter (så här långt)
Att veta att man är romantiker, eller uppskattar livet till fullo, det var vad jag upplevde denna eftermiddag på väg ut till min käresta.
Det hade överraskat oss alla under flera veckor, snö i november på västkusten. När hände det sist?
Men med fullt snöfall, stora som lapphandskar, och pga ett temperaturfall, så blev det även dimma. Allt detta på samma gång och då har jag inte nämnt himlen, som faktiskt var på uppklarnande.
Att lämna in önskelistan till tomten, om att få fred på jorden eller en önskan om att få en vit jul. Det har vi alla varit med om, eller har vi?
Min önskan, eller rättare sagt julmirakel, gick i uppfyllelse helt denna stund. Det var många år sedan jag stod mitt ute i snöfallet och bara njöt.
Som av en händelse hittade jag lite träd att fånga i snön, även om dimman stundtals var så tät att jag bara såg 50 meter framför mig (fast det kändes som 20 meter).
Dagen avslutades med ett stopp vid Tjuvkils huvud, bara för att insupa det sista dagsljuset för dagen.
Avslutar med att önska Er en God Jul.
Ljusblick / Thomas
ljusblick 