Kategorier
Ändliga resurser Hållbar omställning Naturreservat

Bevara naturskog

Furan eller tallen på bilden berör mig djupt inombords. Den existerar i ljuset av sin omgivningen och växtmiljö. Min själ svarar upp, känner igen någon eller något. Många är de timmar som jag vandrat ut och in i skogen, sökt tröst, läkning och livslust. Jag skulle kunna säga att skogen är viktig för människans hälsa och välmående.

Men jag har inte rätt att säga att skogen är viktig för min hälsa och välmående. Det finns något i mitt sätt att tänka som gör att jag tar för givet, att när jag upptäcker skogen, så kan jag bara ta den i anspråk.

Naturen är inte på något sätt till för människans villkorslösa ägande och brukande. Det är här jag själv tänker fel. Jag funderar inte ens över min möjlighet att bara ta i anspråk. Jag frågar inte naturen, jag lyssnar inte till naturen eller samarbetar med naturen! Får jag gå här, stör jag, skadar jag något, är jag välkommen? Jag betraktar naturen som något villkorslöst, viljelöst, livlöst!

Thomas, som med sin kamera, vandrar runt i naturen, gör inte detta utan att fråga, lyssna eller samarbeta med naturen. Det handlar inte bara om att se motivet, tänka på det i tekniska termer, hur bra bilden kan bli i förhållande till andra fotografer eller om bilden går att sälja.

Intuitionen och magkänslan gör honom lyhörd och öppen, för levande väsen och livet i naturen. Här är allt unikt, omöjligt att se för blotta ögat. Här finns rörelse, liv, utbyten, samarbeten och anpassning. Därför är hans bilder så berörande, rörande och närvarande. Det är därför jag ryser och känner mig berörd.

Samtidigt har tallen och den miljö den växer i, starkt begränsat ekonomiskt värde. För den som odlar framförallt gran och tall för att få fram råvaror till skogsindustrin, så behövs raka, kvistfria och höga tallar. De behöver växa tätt, tillgängliga för skördare, transporter och vägar.

Det är människan som art och släkte, i synnerhet i stora delar av västvärlden, som ser på naturen som något som går att äga (enskilt, kollektivt eller statligt). När naturen hotas, ekosystem och biologisk mångfald raseras genom människans handlingar, så handlar det om att kunna ställa om inte backa tillbaka.

Människan är känd för sin kreativitet, uppfinningsrikedom och förmåga att lösa problem. Därför skulle det vara oerhört intressant att få göra ett experiment. Tänk om medarbetare och medlemmar i skogsägarföreningar, skogsbolag m fl skulle kunna tänka sig att testa ett annat sätt att tänka på naturen och skogen :-).

  • Ingen kan äga skogen, det är ett samexistenssuppdrag, människan har inga rättigheter som är mer angelägna eller givna än naturens. Människan har ingen legitim rättighet att överleva framför naturens egen förmåga att leva och överleva.

Även om jag idag inte äger någon skogsmark, så känns det spännande att fundera på hur mitt sätt att tänka på ägande och odling av skog skulle kunna sättas i ett annat ljus.

Jag återvänder till en skogsbacke, små betesmarker som planterats,. Just den här skogsbacken ligger mot söder, vårsolen har värmt upp slänten. Här känner jag dofter av barr, kottar, pinnar, mossor, lava, små små växter och grus.

Ändå är det backsipporna som jag förundras över, vackra färger i blombladen och ludna. Det är här jag känner att livet är värt att leva, att här känns livet verkligt och befriande.

Runt omkring mig har planterats gran och tall. Gran på de gamla beteshagarna och tall där det ligger mer grus. Visst påverkas jag av tanken att jag äger den här marken, äger träden, stenarna, vägarna. Här är det jag som använder mig av min kunskap om naturen, växtligheten och inte minst skogen.

Just den här skogen och marken, ska visa att jag är en bra skogsägare, hur väl plantorna växer och träden frodas. Jag jämför mig med andra, tittar på deras planteringar, funderar över var de växer bättre eller sämre än mina.

Eftersom jag i minnet och känslan har flyttat mig tillbaka till en tid, då jag hade anammat familjens syn på naturen, marken och skogen, så prövar jag att ändra mina grundläggande föreställningar.

Här sitter jag på slänten, naturen runtomkring mig är inte livegen, den hör inte till mig utan sig själv, jag är en del av naturen. Jag har inte rätt att skapa mig själv mer värden i livet på bekostnad av naturen. Jag behöver förstå hur naturen lever, växer och frodas på sina egna villkor.

Jag behöver känna in och förstå mer av marken som jag ”äger”. Lika viktigt som att förstå prissättning på skogens trä och virke, plantors kostnader, kostnader för gallring mm, så behöver jag förstå att naturen lever genom ekosystem och biologisk mångfald. Det går inte att bara se marken som en bankbok, på vilken jag sätter in plantor, underhåller beståndet, tills det en dag är dags att ta ut insatt kapital, ränta på ränta, dvs vinsten.

En sådan här utmaning att ställa om tankar och föreställningar på ett mer grundläggande plan, rör till det i hjärnan. Om allt som jag känner till, helt plötsligt inte är en sanning. Hur ska jag då orientera mig i livet, hur ska jag hitta nya vägar, jag kommer inte att kunna överleva. Jag varken tänker eller kan se klart.

Ja det är detta som blir min utmaning att släppa något välkänt, etablerat och tryggt, för att ge mig ut i öknen utan karta och kompass, känna ångesten pumpa. Det tar en tid att befinna sig i detta vakum, men rätt som det är kommer det dyka upp små frön, aha-upplevelser och nyfikenheten blir som en ficklampa i mörkret.

Ljusblick / Anneli

Kategorier
#däre2beloved Ändliga resurser Ändligt liv Naturreservat

Lyxfällan

Det finns ett TV-program som gått några år med titeln Lyxfällan. I detta program får personer, som tappat kontrollen över sin ekonomi, hjälp att bli medvetna om vad som pågår. Trots att pengarna inte räcker till nästa lön, trots att det i flera fall verkar uppenbart att hem och boende kan gå förlorat, så ser många ändå en utväg i att låna mer pengar för att kunna upprätthålla sin konsumtion.

Även om programledarna är strama, ordentliga och exemplariska, så verkar inte lösningen vara att tala om hur dåliga personerna är som inte kan hålla i sin ekonomi; att få inkomster och utgifter att gå ihop, att ha en sparad slant om något oväntat inträffar, att prioritera inköp som gör att hela familjen mår bra. Däremot är självförnekelsen, att ekonomin inte fungerar, stark. Första steget för förändring är att bli medveten, förstå att så här kan jag inte hålla på, då kommer allt gå förlorat och rasa samman.

Själva upptäckten att själv vara ansvarig för konsumtionen, att alla planer, drömmar eller intressen inte kan fortgå, smärtar, får tårar att tränga fram runt ögonen. Just då verkar situationen hopplös, kanske är det just rädslan att inte kunna göra något åt situationen som har drivit den vidare inom ramen för en dröm eller önskan att allt kommer att lösa sig på ett eller annat sätt? Att lova, heligt och dyrt, att själv ta tag i sitt problem utgör nästa steg.

Därefter får personen pengar motsvarande sin egen lön. Hur pengarna spenderas under en månad blir både synligt och uppenbart genom att fördela pengarna i olika poster. Obalansen visar sig också i val mellan att tillgodose basala behov och sådana inköp som ger guldkant på tillvaron, ger mening med livet, gör att livet känns kul. Att konsumera är att för en stund känna sig glad, lycklig och ha kul. Vem vill egentligen bli av med något som lyckas bryta tristess, vemod, olust osv?

Människor eller befolkningen i västvärldens samhällen vill sannolikt inte heller förlora möjligheten att konsumera, generellt har välstånd och välfärd byggts upp på tillväxt och konsumtion! Både i det lilla och i det stora finns det likheter. Såväl enskilda personer som samhällen och stater har hamnat i lyxfällan! I det stora sammanhanget krävs det riktigt bra programledare för att medvetandegöra att västvärldens samhällen konsumerar på ett sätt att jordens resurser förbrukas i en takt som inte är hållbar.

Även i det stora går det att se på vad samhällen i västvärlden lägger sina pengar, hur samhällen ser på såväl mänskliga resurser som naturresurser, oändliga eller ändliga. Då blir det lika uppenbart, som för personerna i Lyxfällan, att sättet att leva måste förändras i grunden utan att veta om det kommer finnas någon lycka, glädje, lust och mening i detta – ett annat sätt att leva i vardagen.

Född på 60-talet har inneburit att så mycket har blivit bättre från dag ett och fortsätter rulla på i en takt så att jag får svindel och känner mig åksjuk :-). Mina far- och morföräldrar fick vara med om att få vatten indraget i huset, få toalett installerad, få telefon, gå från häst till traktorer i jord- och skogsbruk, gå från häst och cykel till att förflytta sig med bil. Hantverk som blev industrialiserade osv. Tvättmaskin, el-spis, TV alla förenade med lättnader och möjlighet till utblick över världen.

Min pappa fick som 7-åring cykla en mil till skolan. För att komma till närmaste stad, utan häst och vagn, cyklade han 4 mil. Han slutade skolan efter 6 år, fick ett extra år på lantmannaskolan. Började som 13-åring jobba på ett sågverk tillsammans med sin far. Min pappa klagade aldrig. Han hade klarat av att cykla, han älskade att köra bil på sk söndagsutflykter. Varje teknisk utveckling på sågverket, med mindre handkraft som insats, välkomnades. Det var spännande på jobbet.

Han såg sina medarbetare, månade om deras hälsa och familjer. Det fanns tid att köra och hämta en kollega som hade försovit sig. Tidigt köpte han en mobil, utforskade tekniken. Blev en mästare att spela in på VHS-band, program beställda av barnbarnen. Tyvärr fick han aldrig möjlighet att köpa sig en dator och ofta tänker jag på hur han hade tagit sig an denna teknik.

Lyckligast och gladast var han dock, när han kunde åka till skogen. Där levde han upp bland stockar och stenar, som om han hade sina bästa kompisar där. Fikat, som kunde vara i långa stunder, var det allra viktigaste för honom. Att bara sitta på en stubbe, titta, lyssna, fundera var en ren njutning. Även som vuxen kunde han ge sig hän åt att rensa ett litet dike, uppdämt vatten kom loss, började rinna och virvla fram på nytt. Det lilla barnets lust att utforska och bygga fanns så tydligt kvar i hans kropp och sinne!

Ljusblick Anneli

#omställninghållbarhet, #ändligtliv, #ändligaresurser, #gästinaturen, #naturensröst, #intimalandskapet, #thomaskihlberg, #ljusblick, #dare2beloved

Kategorier
Ändliga resurser Ändligt liv Cirkulär tro Hållbar omställning Naturreservat

Våga påstå!

Hur mycket fakta som än läggs på bordet om att det råder en klimatkris och att jordens resurser förbrukas i en takt som inte är hållbar, så känner sig långt i från alla berörda eller ens funderar på om så är fallet. Ekonomi och hållbarhet behöver kunna gå hand i hand för att en samhällsomställning till hållbar konsumtion och resursanvändning ska kunna bli möjlig.

Ett påstående som känns in på bara skinnet är kanske det att mitt liv är ändligt! Jag kommer inte att leva i all oändlighet, i vart fall vet jag inte vad som händer efter det att min kropp har gjort sitt. Den är i alla avseenden ändlig. Sjukdom, skador eller ålderdom får till slut organen att falla eller fallera. På något sätt har vi lyckats avskärma oss från detta faktum, som inte ens behöver bevisas av någon vetenskap.

Hur vill du göra med din kropp, när den har gjort sitt, är kanske ingen fråga som kommer upp vid en fika. Skulle den ändå göra det, så känns det nästan som att prata om något som hålls på armlängds avstånd i en tång.

Rollsbo, Ytterby och Kungälv

Jag har prövat, några gånger, att säga högt till mig själv – mitt liv är ändligt. Påståendet når mig på djupet. Det är inte längre en tanke som bara flyktigt kan sväva förbi eller som jag kan distansera mig till. Först känner jag hur huden blir alldeles kall, kalla kårar är precis vad jag känner. Sedan svettas jag och ångesten vrider runt kroppen omänskligt hårt.

I naturen föds grönskan på våren, på sommaren växer och mognar den, för att på hösten ge frukt och börja förbereda sig för vila under vintern. Om jag ser mig själv som ett löv på trädet som föds, växer upp, mognar, lämnar frukt och sedan slumra in som en vacker bärare av liv, så förstår jag att lövet precis som jag själv ramlar till marken, förmultnar och återuppstår inte mer som exakt samma blad.

Alldeles nyss, satt jag med mitt morgonkaffe, tittade på ljuset jag hade tänt, kände mig lugn och trygg. Om just den här dag är den sista i mitt liv, hur skulle jag då vilja göra? När jag tidigare ställt samma fråga översköljdes jag av sorg, besvikelse och förlust. Det kändes som att allt jag önskade och kunde få, alltid låg framåt i tiden, i den tid jag inte skulle få leva. Trots detta skulle jag- min sista dag – ändå försöka känna stillhet, lugn och ro. Jag skulle vilja lyssna på musik, äta något gott, sitta vid havet i solnedgången insvept i en filt tills mörkret föll.

Rollsbo, Ytterby och Kungälv

Idag, när jag ställer frågan med en kaffekopp i handen, händer något mer, in kilar sig känsla av glädje och tacksamhet: Mina barn som jag älskar så innerligt och lustfyllt, mina glada och busiga hundar, glada och spralliga barnbarn som vet att ta plats och känner sig betydelsefulla, minnen av människor som jag har haft förmånen att träffa och som jag känner har brytt sig om mig och trivts tillsammans med. Jag skulle vilja ringa och tacka dem för allt de betyder för mig, att jag alltid kommer finnas hos dem, om de vill.

När dagen närmar sig sitt slut, skulle jag vilja packa en korg full med prosecco, räkor och kräftor, en varm filt. Denna gång, även om sorg och förlust ligger som bastoner, skulle jag också vilja tacka för all underbar vacker natur som finns på planeten jorden. När tacksamheten känns som starkast vill jag sitta i famnen hos den jag känner mig älskad av, vid havet, på en mjuk och skön klippa, omsvept och omfamnad till vackra röster som tonar in i solen som håller på att gå ned.

Utsikt över Älgön, från Tjuvkils huvud.

Ljusblick.com Anneli

#dare2beloved, #omställninghållbar, #ljusblick.com, #ändligtliv, #ändligaresurser, #planetenjorden, #thomaskihlberg, #cirkulärtro, #humanism, #vågaförloradetduälskar, #naturreservat