Kategorier
#däre2beloved Ändliga resurser Ändligt liv Naturreservat

Lyxfällan

Det finns ett TV-program som gått några år med titeln Lyxfällan. I detta program får personer, som tappat kontrollen över sin ekonomi, hjälp att bli medvetna om vad som pågår. Trots att pengarna inte räcker till nästa lön, trots att det i flera fall verkar uppenbart att hem och boende kan gå förlorat, så ser många ändå en utväg i att låna mer pengar för att kunna upprätthålla sin konsumtion.

Även om programledarna är strama, ordentliga och exemplariska, så verkar inte lösningen vara att tala om hur dåliga personerna är som inte kan hålla i sin ekonomi; att få inkomster och utgifter att gå ihop, att ha en sparad slant om något oväntat inträffar, att prioritera inköp som gör att hela familjen mår bra. Däremot är självförnekelsen, att ekonomin inte fungerar, stark. Första steget för förändring är att bli medveten, förstå att så här kan jag inte hålla på, då kommer allt gå förlorat och rasa samman.

Själva upptäckten att själv vara ansvarig för konsumtionen, att alla planer, drömmar eller intressen inte kan fortgå, smärtar, får tårar att tränga fram runt ögonen. Just då verkar situationen hopplös, kanske är det just rädslan att inte kunna göra något åt situationen som har drivit den vidare inom ramen för en dröm eller önskan att allt kommer att lösa sig på ett eller annat sätt? Att lova, heligt och dyrt, att själv ta tag i sitt problem utgör nästa steg.

Därefter får personen pengar motsvarande sin egen lön. Hur pengarna spenderas under en månad blir både synligt och uppenbart genom att fördela pengarna i olika poster. Obalansen visar sig också i val mellan att tillgodose basala behov och sådana inköp som ger guldkant på tillvaron, ger mening med livet, gör att livet känns kul. Att konsumera är att för en stund känna sig glad, lycklig och ha kul. Vem vill egentligen bli av med något som lyckas bryta tristess, vemod, olust osv?

Människor eller befolkningen i västvärldens samhällen vill sannolikt inte heller förlora möjligheten att konsumera, generellt har välstånd och välfärd byggts upp på tillväxt och konsumtion! Både i det lilla och i det stora finns det likheter. Såväl enskilda personer som samhällen och stater har hamnat i lyxfällan! I det stora sammanhanget krävs det riktigt bra programledare för att medvetandegöra att västvärldens samhällen konsumerar på ett sätt att jordens resurser förbrukas i en takt som inte är hållbar.

Även i det stora går det att se på vad samhällen i västvärlden lägger sina pengar, hur samhällen ser på såväl mänskliga resurser som naturresurser, oändliga eller ändliga. Då blir det lika uppenbart, som för personerna i Lyxfällan, att sättet att leva måste förändras i grunden utan att veta om det kommer finnas någon lycka, glädje, lust och mening i detta – ett annat sätt att leva i vardagen.

Född på 60-talet har inneburit att så mycket har blivit bättre från dag ett och fortsätter rulla på i en takt så att jag får svindel och känner mig åksjuk :-). Mina far- och morföräldrar fick vara med om att få vatten indraget i huset, få toalett installerad, få telefon, gå från häst till traktorer i jord- och skogsbruk, gå från häst och cykel till att förflytta sig med bil. Hantverk som blev industrialiserade osv. Tvättmaskin, el-spis, TV alla förenade med lättnader och möjlighet till utblick över världen.

Min pappa fick som 7-åring cykla en mil till skolan. För att komma till närmaste stad, utan häst och vagn, cyklade han 4 mil. Han slutade skolan efter 6 år, fick ett extra år på lantmannaskolan. Började som 13-åring jobba på ett sågverk tillsammans med sin far. Min pappa klagade aldrig. Han hade klarat av att cykla, han älskade att köra bil på sk söndagsutflykter. Varje teknisk utveckling på sågverket, med mindre handkraft som insats, välkomnades. Det var spännande på jobbet.

Han såg sina medarbetare, månade om deras hälsa och familjer. Det fanns tid att köra och hämta en kollega som hade försovit sig. Tidigt köpte han en mobil, utforskade tekniken. Blev en mästare att spela in på VHS-band, program beställda av barnbarnen. Tyvärr fick han aldrig möjlighet att köpa sig en dator och ofta tänker jag på hur han hade tagit sig an denna teknik.

Lyckligast och gladast var han dock, när han kunde åka till skogen. Där levde han upp bland stockar och stenar, som om han hade sina bästa kompisar där. Fikat, som kunde vara i långa stunder, var det allra viktigaste för honom. Att bara sitta på en stubbe, titta, lyssna, fundera var en ren njutning. Även som vuxen kunde han ge sig hän åt att rensa ett litet dike, uppdämt vatten kom loss, började rinna och virvla fram på nytt. Det lilla barnets lust att utforska och bygga fanns så tydligt kvar i hans kropp och sinne!

Ljusblick Anneli

#omställninghållbarhet, #ändligtliv, #ändligaresurser, #gästinaturen, #naturensröst, #intimalandskapet, #thomaskihlberg, #ljusblick, #dare2beloved

Kategorier
Ändliga resurser Ändligt liv Cirkulär tro Hållbar omställning Naturreservat

Våga påstå!

Hur mycket fakta som än läggs på bordet om att det råder en klimatkris och att jordens resurser förbrukas i en takt som inte är hållbar, så känner sig långt i från alla berörda eller ens funderar på om så är fallet. Ekonomi och hållbarhet behöver kunna gå hand i hand för att en samhällsomställning till hållbar konsumtion och resursanvändning ska kunna bli möjlig.

Ett påstående som känns in på bara skinnet är kanske det att mitt liv är ändligt! Jag kommer inte att leva i all oändlighet, i vart fall vet jag inte vad som händer efter det att min kropp har gjort sitt. Den är i alla avseenden ändlig. Sjukdom, skador eller ålderdom får till slut organen att falla eller fallera. På något sätt har vi lyckats avskärma oss från detta faktum, som inte ens behöver bevisas av någon vetenskap.

Hur vill du göra med din kropp, när den har gjort sitt, är kanske ingen fråga som kommer upp vid en fika. Skulle den ändå göra det, så känns det nästan som att prata om något som hålls på armlängds avstånd i en tång.

Rollsbo, Ytterby och Kungälv

Jag har prövat, några gånger, att säga högt till mig själv – mitt liv är ändligt. Påståendet når mig på djupet. Det är inte längre en tanke som bara flyktigt kan sväva förbi eller som jag kan distansera mig till. Först känner jag hur huden blir alldeles kall, kalla kårar är precis vad jag känner. Sedan svettas jag och ångesten vrider runt kroppen omänskligt hårt.

I naturen föds grönskan på våren, på sommaren växer och mognar den, för att på hösten ge frukt och börja förbereda sig för vila under vintern. Om jag ser mig själv som ett löv på trädet som föds, växer upp, mognar, lämnar frukt och sedan slumra in som en vacker bärare av liv, så förstår jag att lövet precis som jag själv ramlar till marken, förmultnar och återuppstår inte mer som exakt samma blad.

Alldeles nyss, satt jag med mitt morgonkaffe, tittade på ljuset jag hade tänt, kände mig lugn och trygg. Om just den här dag är den sista i mitt liv, hur skulle jag då vilja göra? När jag tidigare ställt samma fråga översköljdes jag av sorg, besvikelse och förlust. Det kändes som att allt jag önskade och kunde få, alltid låg framåt i tiden, i den tid jag inte skulle få leva. Trots detta skulle jag- min sista dag – ändå försöka känna stillhet, lugn och ro. Jag skulle vilja lyssna på musik, äta något gott, sitta vid havet i solnedgången insvept i en filt tills mörkret föll.

Rollsbo, Ytterby och Kungälv

Idag, när jag ställer frågan med en kaffekopp i handen, händer något mer, in kilar sig känsla av glädje och tacksamhet: Mina barn som jag älskar så innerligt och lustfyllt, mina glada och busiga hundar, glada och spralliga barnbarn som vet att ta plats och känner sig betydelsefulla, minnen av människor som jag har haft förmånen att träffa och som jag känner har brytt sig om mig och trivts tillsammans med. Jag skulle vilja ringa och tacka dem för allt de betyder för mig, att jag alltid kommer finnas hos dem, om de vill.

När dagen närmar sig sitt slut, skulle jag vilja packa en korg full med prosecco, räkor och kräftor, en varm filt. Denna gång, även om sorg och förlust ligger som bastoner, skulle jag också vilja tacka för all underbar vacker natur som finns på planeten jorden. När tacksamheten känns som starkast vill jag sitta i famnen hos den jag känner mig älskad av, vid havet, på en mjuk och skön klippa, omsvept och omfamnad till vackra röster som tonar in i solen som håller på att gå ned.

Utsikt över Älgön, från Tjuvkils huvud.

Ljusblick.com Anneli

#dare2beloved, #omställninghållbar, #ljusblick.com, #ändligtliv, #ändligaresurser, #planetenjorden, #thomaskihlberg, #cirkulärtro, #humanism, #vågaförloradetduälskar, #naturreservat