Kategorier
Ändliga resurser Ändligt liv Cirkulär tro Hållbar omställning Naturreservat

Våga påstå!

Hur mycket fakta som än läggs på bordet om att det råder en klimatkris och att jordens resurser förbrukas i en takt som inte är hållbar, så känner sig långt i från alla berörda eller ens funderar på om så är fallet. Ekonomi och hållbarhet behöver kunna gå hand i hand för att en samhällsomställning till hållbar konsumtion och resursanvändning ska kunna bli möjlig.

Ett påstående som känns in på bara skinnet är kanske det att mitt liv är ändligt! Jag kommer inte att leva i all oändlighet, i vart fall vet jag inte vad som händer efter det att min kropp har gjort sitt. Den är i alla avseenden ändlig. Sjukdom, skador eller ålderdom får till slut organen att falla eller fallera. På något sätt har vi lyckats avskärma oss från detta faktum, som inte ens behöver bevisas av någon vetenskap.

Hur vill du göra med din kropp, när den har gjort sitt, är kanske ingen fråga som kommer upp vid en fika. Skulle den ändå göra det, så känns det nästan som att prata om något som hålls på armlängds avstånd i en tång.

Rollsbo, Ytterby och Kungälv

Jag har prövat, några gånger, att säga högt till mig själv – mitt liv är ändligt. Påståendet når mig på djupet. Det är inte längre en tanke som bara flyktigt kan sväva förbi eller som jag kan distansera mig till. Först känner jag hur huden blir alldeles kall, kalla kårar är precis vad jag känner. Sedan svettas jag och ångesten vrider runt kroppen omänskligt hårt.

I naturen föds grönskan på våren, på sommaren växer och mognar den, för att på hösten ge frukt och börja förbereda sig för vila under vintern. Om jag ser mig själv som ett löv på trädet som föds, växer upp, mognar, lämnar frukt och sedan slumra in som en vacker bärare av liv, så förstår jag att lövet precis som jag själv ramlar till marken, förmultnar och återuppstår inte mer som exakt samma blad.

Alldeles nyss, satt jag med mitt morgonkaffe, tittade på ljuset jag hade tänt, kände mig lugn och trygg. Om just den här dag är den sista i mitt liv, hur skulle jag då vilja göra? När jag tidigare ställt samma fråga översköljdes jag av sorg, besvikelse och förlust. Det kändes som att allt jag önskade och kunde få, alltid låg framåt i tiden, i den tid jag inte skulle få leva. Trots detta skulle jag- min sista dag – ändå försöka känna stillhet, lugn och ro. Jag skulle vilja lyssna på musik, äta något gott, sitta vid havet i solnedgången insvept i en filt tills mörkret föll.

Rollsbo, Ytterby och Kungälv

Idag, när jag ställer frågan med en kaffekopp i handen, händer något mer, in kilar sig känsla av glädje och tacksamhet: Mina barn som jag älskar så innerligt och lustfyllt, mina glada och busiga hundar, glada och spralliga barnbarn som vet att ta plats och känner sig betydelsefulla, minnen av människor som jag har haft förmånen att träffa och som jag känner har brytt sig om mig och trivts tillsammans med. Jag skulle vilja ringa och tacka dem för allt de betyder för mig, att jag alltid kommer finnas hos dem, om de vill.

När dagen närmar sig sitt slut, skulle jag vilja packa en korg full med prosecco, räkor och kräftor, en varm filt. Denna gång, även om sorg och förlust ligger som bastoner, skulle jag också vilja tacka för all underbar vacker natur som finns på planeten jorden. När tacksamheten känns som starkast vill jag sitta i famnen hos den jag känner mig älskad av, vid havet, på en mjuk och skön klippa, omsvept och omfamnad till vackra röster som tonar in i solen som håller på att gå ned.

Utsikt över Älgön, från Tjuvkils huvud.

Ljusblick.com Anneli

#dare2beloved, #omställninghållbar, #ljusblick.com, #ändligtliv, #ändligaresurser, #planetenjorden, #thomaskihlberg, #cirkulärtro, #humanism, #vågaförloradetduälskar, #naturreservat